Chatta med de döda
Så där i allmänhet har jag betraktat mig själv som mer av en teknooptimist än en skeptiker men det finns ett flertal fullständigt befängda utvecklingar som får mig att grubbla över vart de teknologiska framstegen riktigt är på väg.
I mina rekommendationer har jag för länge sedan länkat till den här artikeln i Wired där Lauren Goodman skriver om hur smärtsamt det kan vara då olika sociala medier påminner en om händelser som man helst skulle glömma bort eller åtminstone inte aktivt tänka på. Människan kan förtränga eller välja att inte tänka på olika minnen eller händelser – internet och sociala medier glömmer däremot inte.
På samma sätt som Goodman ogärna blir påmind om sitt bröllop som aldrig blev av vill jag inte heller (åtminstone inte just nu) att Instagram och Facebook påminner mig om att jag för 14 år sedan festat med en god vän som numera är död, eller att jag för 5 år sedan var på en semesterresa med en partner som inte längre är min partner. Det är svårt för olika sår att läka om man mot sin vilja ser de här minnena dyka upp i sina flöden.
Den här utvecklingen har börjat ta ännu mer obehagliga former då olika techföretag skapar tjänster som innebär i varierande grader att man kommunicerar med de döda. I veckan rapporterade Axios om olika tjänster och verktyg som med hjälp av AI gör det möjligt att exempelvis diskutera med en död person.
Det här börjar kännas precis som det första avsnittet av den andra säsongen av antologin Black Mirror. I avsnittet Be Right Back köper en sörjande änka en ny tjänst som väcker till liv en robotversion av hennes döda man. Allt som roboten säger bygger på sådant som mannen skrivit eller lagt upp i sina sociala medier under sin livstid.
Även om tanken bakom verktyget StoryFile, som nämns i Axios artikel, är att ta vara på värdefulla minnen och förvara dem för kommande generationer känns det här inte alls bra. Det finns så mycket som går att göra rent tekniskt men huruvida alla dessa uppfinningar är nödvändiga är en annan femma. Att det är möjligt att utveckla en viss sorts tjänst eller verktyg är inte en tillräcklig orsak för att faktiskt förverkliga idén. De här formerna av digitala minnen känns helt enkelt obehagliga. Och åtminstone enligt mig beror det på att de inte är äkta, de är konstgjorda.
Jag har svårigheter att greppa poängen med Amazons experiment att erbjuda Alexa-användare en möjlighet att lyssna på olika texter som en död släkting högläser. Tjänsten förutsätter förstås att man har inspelningar av den döda personens röst. Även om jag stundvis saknar exempelvis min morfar väldigt mycket, skulle jag bli skiträdd om hans röst dök upp i min smarthögtalare. (Visserligen äger jag inte en smarthögtalare, men ni fattar.)
Microsoft har också ansökt om ett patent för en chattbot som i princip reinkarnerar de döda. Så min döda vän skulle då eventuellt kunna väckas till liv i form av en chattbot som utgår från de konversationer som vi haft under hennes livstid i olika sociala medier. Jag är inte taggad, även om många av våra diskussioner var väldigt givande.
Förutom att det är creepy att chatta med en konstgjord version av en död vän, släkting eller familjemedlem säger en terapeut som är inriktad på sorg och förluster i Washington Post att den här typen av tjänster i längden rubbar sorgprocessen. I stället för att sörja och sedan gå vidare i livet blir man (åtminstone teoretiskt) kvarhängande i sorgen om man fortsätter att ”kommunicera” med de döda på ett sådant här onaturligt sätt.
Jag kan ju inte heller låta bli att fundera på hurdan konstgjord version av mig som kunde utvecklas utifrån mina inlägg och diskussioner i sociala medier. Jag vet inte hur trevlig och givande chattbot det blir av ett sjukt antal halvbra mem och en massa trams, gnäll och rants.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Våtmarker spelar en stor roll med tanke på klimatkrisen och massutdöendet. Förutom att det finns väldigt många olika arter som häckar, växer och lever vid myrar, kärr och mossar binder våtmarker enorma mängder koldioxid. En jätteintressant och fin lång text av Annie Proulx i New Yorker om våtmarkerna i Nordamerika.
* Jag har flera gånger hyllat Jia Tolentino och tänker göra det igen. Den här veckan gästar hon podden In Her Shoes där hon talar om hur det varit att rapportera om aborträtten i USA, om att bli förälder och hur hennes religiösa bakgrund påverkat henne som person. Dessutom har hon skrivit en väldigt läsvärd essä i New Yorker om förhållandet mellan religion och abort.
* Och ännu en grej om aborträtten: Här en intressant artikel i LA Times skriven av Suzy Exposito om musiker som främjade aborträtten i USA på 1990-talet bland annat genom att ordna ett antal spelningar under namnet Rock The Choice. Intressanta men på den tiden ganska okända band som Nirvana, Hole och Pearl Jam fanns med i line-upen …
* Vi får inte glömma att det pågår ett krig i Europa. Därför är veckans exemplar av fotojournalistik Paul Hansens bildreportage från Ukraina.
* En rekommendation på finska: Iida Sofia Hirvonens prosasamling Radalla är bland det bästa jag läst/lyssnat i år. En blandning av väldigt detaljerade beskrivningar av känslotillstånd och människor, ironiska men träffsäkra observationer om samtiden och febriga skildringar av olika rustillstånd. Extra plus i boken för att Hirvonen har alla tiders bästa profilnamn på Instagram och Twitter: @interneiti. Den här fungerar faktiskt nästan bättre som ljudbok. 6/5.
* Så här under sommaren har jag noll lust att kolla på serier eller filmer hemma. Men i något skede inom den närmaste framtiden ska jag se Netflix dokumentärserie How To Change Your Mind (länk till trailern), som handlar om psykedelika. Under fyra avsnitt presenterar Michael Pollan vilken potential LSD, psilocybin, MDMA och meskalin har att revolutionera vården av bland annat PTSD, olika beroenden, depression och ångest. Här en artikel i NYTimes om serien.
* Ganska härligt stilreportage av Marcus Lundbland Joons i SvD om den tunna skjortjackan som tagit över hela västvärlden.
* Konsumentjournalistik! Kan man lära sig grunderna om vin genom att kolla på en massa Youtubevideor? Typ ja, åtminstone om man ska tro på WSJ:s vinkolumnist Lettie Teague, som lade flera timmar på att kolla på wine content.
* Lajvade Göteborg i fredags då jag besökte Kino Tapiola i Hagalund. Först lite fredagsjazz utomhus och efter det såg jag Licorice Pizza för andra gången (eftersom min kompis ännu inte hade sett filmen). Så himla mysig biograf! Påminde mig om Hagabion. Jallushottarna säljs under namnet Tove (if you know, you know) och på dryckeslistan finns också Vodka-Mate serverat på korrekt berlinskt sätt.
* Ludovico Einaudis Tiny Desk Concert … mäktigt.
* Avslutningsvis Instagramkontot I’m High And This Is Good.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.