Brist på medlidande
Med risk att det uppstår lite rundgång tänkte jag ännu kommentera Vogueintervjun med Olena Zelenska.
I maj fikade jag med en bekant som sade att hon medvetet endast fokuserar på kriget i Ukraina, främst eftersom hon har släktingar som är ukrainare men också för att hennes psyke inte klarar av att tänka på varje konflikt och kris som pågår i världen. För faktum är att förutom i Ukraina krigas det också på väldigt många andra håll i världen. Och vissa av de här konflikterna har pågått i flera årtionden. Jag respekterar det här beslutet, jag tycker det är viktigt att engagera sig i sådana frågor som står en nära.
Inom flera olika vetenskapsgrenar och branscher talar man om compassion fatigue, eller empathy fatigue. Ett tillstånd som drabbar exempelvis socialarbetare, räddningspersonal, läkare, journalister och andra som ser en massa lidande i sitt arbete. Å ena sidan handlar det om att man blir avtrubbad, men å andra sidan handlar det också om att de här yrkeskårerna inte kan utföra sitt jobb om de stannar upp och sörjer varenda klient, patient eller intervjuobjekt. I vissa yrken måste man helt enkelt lägga sina egna känslor åt sidan medan man jobbar.
När kriget i Ukraina pågått i nästan sex månader börjar den stora allmänheten tappa intresset. Dels kanske vi drabbats av en kollektiv empatitrötthet, dels kanske vi inte har ork att följa varje fas av en lång och utdragen konflikt med samma intensitet som i början av kriget. I det här avseendet kan jag betrakta det som ett klokt och strategiskt beslut av Zelenska att ge en intervju till just Vogue. Modebibeln når ut till en annan målgrupp än till exempel NYTimes eller BBC och fungerar som en påminnelse om att även om de flesta av oss lever vårt vanliga tråkiga liv pågår det fortfarande ett krig i Europa.
Men det är ändå något som skaver. Kanske det är min snäva uppfattning av krig och dess grymhet. Att det helt enkelt inte riktigt är lämpligt att kombinera mode och lyx med så allvarsamma teman. En annan sak som gör mig tveksam är hur Rachel Donadio vid upprepade tillfällen i texten lyfter fram det allvarliga säkerhetshotet som presidentparet lever under. Ska vi faktiskt hylla Vogue för att de utsätter sina intervjuobjekt för livsfara?
Jag har också läst vad NYTimes modekritiker Vanessa Friedman hade att säga. Hon har en förmåga att kombinera mode och aktualiteter på ett snyggt och analytiskt sätt. Friedman menar att även om det är Vogue som valt att intervjua Zelenska är det egentligen Zelenska som använder Vogue som ett vapen. Och det kan jag respektera. Så det jag försöker säga är att min kritik inte riktades mot Olena Zelenska utan mot Vogue.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Som ni alla vet konsumerar jag varje vecka enorma mängder nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* The Economist har en bra text om den särskilda sorten av fascism som Vladimir Putin skapat i Ryssland.
* Och en annan läsvärd text i The Economist: om Apple redan sålt alla en iPhone, vad ska de tjäna pengar på i fortsättningen? (spoiler: tjänster)
* Underhållande artikel om elbilar i The New Yorker av John Seabrook. Eftersom elbilar är tystare än bilar med förbränningsmotor har de flesta biltillverkare anställt särskilda ljuddesigners som avgör hur framtidens trafik låter.
* Charles Piller har skrivit en bra men ganska hemsk artikel i Science. Visar sig att betydande delar av väsentlig forskning i Alzheimers sjukdom består av förfalskat material.
* Emily Yahr har skrivit en rätt intressant artikel i Washington Post om så kallade nepotism babies, alltså kändisar som är barn till kändisar eller inflytelserika personer. Casey Lewis skrev om fenomenet redan tidigare i juli i nyhetsbrevet Dirt. Och glöm inte bort Sanna Samuelssons krönika om kulturbarn från i fjol.
* Millenialer var den första generationen som fick växa upp med diverse sociala medier. Och vi är den första generationen som kommer att växa ur sociala medier. Eftersom jag aldrig kommer att få egna barn och det inte finns särskilt många barn eller ungdomar i min nära krets är jag genuint bekymrad över att jag en dag inte kommer att vara på hugget längre. I ärlighetens namn är jag inte längre på hugget. Igenkänningsfaktorn i Kate Lindseys text i The Atlantic är enorm.
”Although Boomers fell out of the internet zeitgeist, they never had as far to fall as Millennials—the first cohort to watch their youth fade in real time, with evidence of their growing irrelevance meticulously documented in memes, trends, and headlines published on the very internet they once reigned over. They’re no longer the hot new item brands are scrambling to attract, nor the ones the world is turning to for the next fashion trend.”
* Jag vet att jag påstått i mitt nyhetsbrev att sommarprat inte är min grej. Visar sig att de kanske sen också är det. Jag vet inte när jag senast hört något så insiktsfullt och klokt som Katrine Marçals sommarprat om män och manlighet. Rekommenderar starkt.
* Jag har rekommenderat podden The Ezra Klein Show flera gånger, men förra veckans avsnitt var särskilt intressant. Ezra Klein talar bland annat om genus och könsroller med författaren och genusvetaren Kathryn Bond Stockton. Tycker den här innehöll särskilt intressanta reflektioner kring varför ett specifikt beteende eller yttre attribut uppfattas som manligt eller kvinnligt. Och hur även vi som alltid känt oss bekväma i vår könsidentitet stundvis behöver fundera på vad det egentligen är som gör oss kvinnor, män, icke-binära eller något helt annat.
* I lördags publicerade HS en lång artikel om en av Finlands mest framgångsrika influerare Sara Vanninen med fokus på hur hårt arbete det är att driva ett vinstdrivande företag som innehållsproducent eller influerare. De flesta riktigt framgångsrika influerare är kvinnor, vilket innebär att man på direkten anklagas för att vara kvinnofientlig om man säger något kritiskt om fenomenet influerare. Det här är så korkat. Mina problem med influerare handlar inte om de råkar vara kvinnor utan det faktum att en betydande del av deras verksamhet går ut på att uppmana folk till att konsumera mera samtidigt som världen brinner och vi alla borde dra ner på vår konsumtion. Jag tycker Bella Youngers självbiografiska bok The Accidental Influencer (länk till artikel i The Guardian) var överraskande givande läsning eftersom Younger skriver så ärligt om hur besatt hon blev av sitt följarantal och mängden likes samtidigt som hon kritiskt granskar sociala medier och influerare. En intressant inblick i hur det är att vara kändis på sociala medier, dessutom i form av en alter ego.
* Veckans opinionstext har jag skrivit själv, den handlar om att vi behöver ett hälsosammare förhållande till arbetet för att motverka utbrändhet och etisk stress. Hittas på FRLGT.
* Danska fotografen Krass Clement har gått igenom sina arkiv och visar upp några bilder från sin färska fotobok Belfast i The Guardian. Jag tyckte de här var melankoliska och fina.
* Avslutningsvis Twitterkontot Strange Starter Packs.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.