Apati
Ärligt talat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Precis som alla andra är jag så jävla trött på covid och tanken av att det blir åtminstone ett pandemiår till ger mig eksem och takykardi. Jag förstår att det är väldigt mycket som vi ännu inte vet om den nyaste virusvarianten och såklart ser situationen annorlunda ut nu än i mars 2020, men eftersom jag annars också är ängslig av mig har jag mått ganska dåligt under de senaste veckorna.
Slutet av höstterminen har varit riktigt oinspirerande, inte på grund av att innehållet blivit sämre eller mindre intressant, utan på grund av att det är plågsamt att sitta på Zoomföreläsningar och tillbringa tid i break out rooms med ett gäng apatiska kurskamrater som fullständigt förlorat motivationen. Jag utgår ifrån att kommer att ta ett bra tag innan vi får återvända till campus igen.
Det är ganska svårt att hitta inspiration då man främst bara sitter hemma framför datorn och försöker begripa vilka särdrag det finns mellan olika former av strategisk kommunikation. Till skillnad från exempelvis opinionsbildning och -analys finns det ont om lustiga teorier att skriva om inom lobbyism, politisk pr-hantering och digital diplomati. Så jag tror jag sätter punkt här och återkommer på söndag med min årskrönika.
Vid det här laget vet alla att den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jag glömde avsluta min WSJ-prenumeration – synd för min plånbok, bra för nyhetsbrevets rekommendationer. Här en jätteintressant artikel om den massiva mängden information som ständigt produceras i världen. Under fjolåret producerade mänskligheten 64 zettabytes data. En zettabyte är en miljard terabytes. Eller en biljon gigabytes. Siffran 64 och sedan 21 nollor. Fundera på det. Tycker den här artikeln var skriven på ett väldigt skönt sätt, informativt och lagom pedagogiskt.
* Jag har väldigt få principer som jag faktiskt lyckats hålla fast vid. En sådan är att aldrig beställa mat via Wolt, Foodora eller någon dylik tjänst. Anders Teglund är pianist och frilansande kulturarbetare. När pandemin når Sverige förlorar han så gott som alla sina inkomstkällor. Eftersom han gillar att cykla börjar Teglund jobba som cykelbud på Foodora i Göteborg. Cykelbudet är inte ett skönlitterärt verk som man läser för det vackra språkets skull. Nej, det här är en verklighetsskildring. Stadsdelarna och restaurangerna är bekanta och jag vet precis vilka gator som är jävliga att trampa upp för. Och om du vill höra en ypperlig diskussion om boken och fenomenet gigekonomi så ta och lyssna det här avsnittet av podden Sällskapet. Och om du vill se en riktigt vidrig men välgjord film om samma tema så rekommenderar jag Ken Loachs Sorry We Missed You. (Och jo, jag vet att Spotify och de flesta andra strömningstjänster är precis lika ruttna som Foodora och det är skenheligt att jag sågar en men länkar ständigt till andra.)
* Upptäckte nyligen The Guardians serie Down the rabbit hole. Vet inte riktigt vad jag ska kalla det här men jag skulle gärna skriva något motsvarande. Vem vet, kanske mitt nyhetsbrev genomgår en metamorfos under 2022.
* Klimatkrisen kommer inte enbart att innebära extremväder, svårare mark- och skogsbränder och stigande havsnivåer. Ett varmare klimat kommer också att medföra äckliga och obehagliga fenomen, såsom sjösnor. Jenna Scatena bor i Istanbul och beskriver i The Atlantic hur det är att leva i ett område där vattentemperaturen stigit med 2,5 grader.
* Akademikern, författaren, kulturkritikern och feministikonen bell hooks dog i onsdags. hooks var en av de första teoretikerna som introducerade klassperspektiv och hudfärg till den moderna feminismen. Den intersektionella analysen, som beaktar också andra perspektiv än genus, skulle inte existera utan hooks. Hua Hsus nekrolog i The New Yorker är kanske den finaste texten jag läst denna vecka.
* I augusti skrev jag om cruel optimism och terapeutisk makt. Här en intervju i Ny Tid med professor Kristiina Brunila om fenomenet terapeutisk makt och hur det förstör välfärdssamhället. (För alla svenska läsare: Ny Tid är en finlandssvensk vänstertidskrift med fokus på kultur, samhälle, politik och miljö. Inte att förväxla med högerextremistiska Nya Tider.)
* Ett fotorep om utedass i Nya Zeeland i The Guardian.
* Älskar Pedro Almodóvars filmer. Här en lång artikel i NYTimes Magazine skriven av Marcela Valdes om Almodóvar och hans nyaste film Parallell Mothers. Lärde mig en del nytt om Spanien under Francos diktatur.
* Julian Lucas skriver i The New Yorker om hur datorer gett oss oändliga möjligheter att prokrastinera och utforskar olika sätt att skriva ostört. Och här en annan artikel i samma tidskrift där Cal Newport undrar om virtuell verklighet kan lösa problemen med kontorsjobb.
* Kirurgen Annie Onishi analyserar Ensam hemma 1 och 2 ur ett medicinskt perspektiv.
*Avslutningsvis kan ni testa era kunskaper om Succession i The Guardians quiz. Och jag antar att det här blir mitt sista inlägg om serien på en lång tid. Eller vi får se.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag på den här sköna spellistan som GP:s kulturredaktion kurerat.