Antisociala medier
I veckan publicerades min senaste kolumn på FRLGT:s sajt. I kolumnen kritiserar jag bland annat vår användning av sociala medier och de negativa effekterna som diverse plattformar har på oss. Dessutom har jag upprepade gånger skrivit i mitt nyhetsbrev om hur Instagram får mig att må dåligt och mina olika nojor kring Tiktok.
Jag har extremt kluvna känslor för sociala medier just nu. Förutom ett par väldigt noggrant modererade (stängda eller hemliga) grupper är Facebook en alldeles vidrig omgivning att tillbringa tid i. Också Twitter känns rätt obehaglig just nu. Jag upplever att Facebook och Twitter lockar fram de allra äckligaste sidorna hos människor. Det är på de här två plattformarna som den samhälleliga polariseringen verkligen känns påtaglig.
Även om jag regelbundet rensar och kurerar mina flöden justerar Meta, Google och Twitter sina algoritmer hela tiden, vilket innebär att jag trots mina försök ändå exponeras för en massa innehåll som jag inte alls vill se eller som inte intresserar mig över huvud taget. Fastän det är irriterande kan jag leva med att jag oavsiktligt ser en massa inlägg om familjen Kardashian. Däremot vill jag absolut inte ha wellnessinnehåll i mina flöden.
Silvia Hosseini skriver (på finska) i sin ypperliga essä i tidskriften Image att hon inte kommer undan sociala medier eller deras innehåll även om hon inte ens använder de här tjänsterna. Ungefär i enlighet med min tes om den femte dimensionen av medialiseringen exponeras Hosseini för diverse kontroverser som sker på sociala medier via traditionella medier. Jag respekterar också Hosseinis beslut att bojkotta sociala medier även om tjänsterna antagligen skulle gynna henne rent ekonomiskt.
Och samtidigt finns det många saker som jag verkligen gillar med sociala medier. Just nu sker nästan all min kontakt och interaktion med mina nära och kära via sociala medier och snabbmeddelanden. Jag kunde lämna Facebook, men då skulle jag förlora Messenger. Om jag gör slut med Facebook, borde jag inte då överge alla Metas tjänster i samma veva? Problemet är att många som jag kommunicerar med via Whatsapp varken använder Telegram eller Signal.
Om jag slutar använda Instagram förlorar jag kontakten med en massa underbara internetvänner. Tack vare Instagram har jag lärt mig enormt mycket om en massa olika saker och bekantat mig med många fina människor. Och även om Instagram får mig att må dåligt finns det också en hel del innehåll på plattformen som faktiskt får mig att känna mig bättre till mods. Det finns också underbara nischade delar av till exempel Twitter som känns nyttiga och värdefulla.
Så vad fan ska man ta till sig? Jag tar mer än gärna emot förslag.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag enorma mängder nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Magnifik artikelhelhet i Washington Post. Texten är skriven av Geoff Edgers och handlar om varför musik helt enkelt låter bäst på vinyl. Rekommenderar att läsa den här från en datorskärm och råkar du äga ett par lite bättre hörlurar ta på dig dem för att testa om du kan skilja åt vinyl från andra format. Jovisst, den här helheten innehåller en massa hifinörderi men jag tycker om den ändå.
* I början av mars, precis efter att Ryssland invaderade Ukraina, greps en massa demonstranter i Moskva och 29 av dem fördes till ett specifikt polishäkte. Åtminstone en del av dem utsattes för tortyr. BBC har gjort en kort dokumentär om tre av de här demonstranterna. Med hjälp av öppet tillgängliga källor utredde de här kvinnorna vem som egentligen utövade våld mot dem. Dokumentären Finding My Torturer går att se på Youtube. Den här är hemsk men också imponerande. Och alla journalistkolleger, om ni har möjlighet att gå en utbildning i OSINT (Open Source Intelligence) så rekommenderar jag det varmt. Jag deltog i en workshop för några år sedan och sysslade jag med grävande journalistik skulle jag sannolikt lägga största delen av min arbetstid på att utnyttja de här metoderna.
* Jag har skrivit om bildskapande AI och länkat till artiklar om bland annat Stable Diffusion och Midjourney. Sedan förra veckan har DALL-E varit tillgänglig också för oss vanliga dödliga. Jag tycker den här texten i Washington Post lyfter fram flera av de potentiella farorna med de här verktygen. Det är särskilt de fotorealistiska skapelserna som jag tolkar som ett av de största hoten, precis som den här texten skriven av Nitasha Tiku visar.
* I går såg jag Ruben Östlunds nyaste film, Triangle of Sadness. Jag hade på tok för höga förväntningar men gillade absolut den här trots det. Intressant nog fäste jag uppmärksamhet vid exakt samma saker under filmen som Liv Strömquist förde fram i veckans avsnitt av En varg söker sin pod. Östlund är rätt begåvad ändå, det är en enorm skillnad mellan svenska och amerikanska skådespelare och den här filmen bjuder nog inte på någon särdeles skarp marxistisk analys. (Och varför måste företagaren som spelas av Henrik Dorsin heta Jarmo i förnamn?)
* Särskilt efter kalla kriget fanns det en genuin oro över den överväldigande dominansen av angloamerikanska länder inom populärkulturen. Men om man studerar vad människor runtom i världen konsumerar för populärkultur via olika strömningstjänster har mångfalden ökat enormt under de senaste åren. Här en fascinerande och uppmuntrande artikel i The Economist.
* I veckan hade serien The Bear premiär i Norden, den finns att se på Disney+. Serien har hyllats av kritiker och också jag kan varmt rekommendera den. Den här är definitivt Jeremy Allen Whites show, han är grym i huvudrollen som den ångestfyllda Michelinkocken som återvänder till Chicago för att driva en sunkig restaurang han ärvt av sin bror. Serien får inte fulla poäng av mig, väääldigt mycket machismo och testosteron, men på något sätt tilltalade den här mig ändå. Om du gillar Kitchen Confidential av Anthony Bourdain och gärna ser på matlagningsvideor på Youtube (Matty Mathison är faktiskt överraskande bra skådespelare!) så kommer du sannolikt att gilla den här väldigt mycket. I övrigt tycker jag det är synd att det dröjer till avsnitt 5 innan fenomenala Ayo Edebiris karaktär Sydney får lite mera backstory och djup, hon får gärna ta mera plats under den andra säsongen. Och här en kul analys av Larry Ryan i The Guardian om vilken betydelse kläder och kostym har för en tv-serie, bland annat den här serien.
* Veckans bästa opinionstext hittar ni i GP. Nina Morby skriver om hur vrickat det är att genren true crime är så populär som den är.
”Kritiken mot genren är visserligen både återkommande och sträcker sig långt tillbaka i tiden, men det verkar inte röra genrens producenter i ryggen. Sex säljer, men det gör även detaljerade beskrivningar av förnedringsmord.”
* GIF:s håller på att dö ut. Inte endast för att yngre generationer betraktar dem som cringe utan också för att i stället för att reagera på ett meddelande eller en kommentar med en GIF har Tiktoks börjat erövra GIF:ens territorium. Kaitlyn Tiffany förklarar i The Atlantic.
* I Helsingforsregionen har det funnits pizzaautomater sedan januari 2021. I veckan publicerade Axios en artikel skriven av Jennifer A. Kingson om hur pizzarestauranger i växande grad utnyttjar AI. Bland annat ska ingenjörer som tidigare jobbat på Open AI lansera ett antal food trucks i Los Angeles där pizzorna tillverkas av robotar medan bilarna (tills vidare) körs av människor. (Peppe kan säkert följa upp det här?) Lärde mig också ett nytt ord: pizzatainment, det vill säga att följa med medan en robot tillreder en pizza.
* Och avslutningsvis tipsar The Guardian hur man kan utnyttja ugnen medan den svalnar i dessa tider då vi behöver spara el och värme.
Btw, “Marea (We’ve Lost Dancing)” av Fred again är den enda låten som handlar om covidpandemin och restriktioner som jag kan godkänna.