Allt är mem
Den här veckan hade två filmer vars titlar innehåller ordet björn premiär i Sverige. Jag har sett dem båda. Den ena, Cocaine Bear, som också fungerade som inspiration för det här brevet, var föga överraskande riktigt dålig. (“It’s as if Quentin Tarantino kicked off his career, in the early nineteen-nineties, with a tale of some dogs who visit an actual reservoir.”) Den andra, No Bears, kan du läsa om i rekommendationerna.
Cocaine Bear (länk till trailern) har varit lite av en grej på internet och eftersom DN:s recensent Jacob Lundström misstänkte att filmen kanske avsetts som material för mem kände jag mig tvungen att se den. Jag tycker inte att filmen innehöll särskilt starkt memetiskt material även om dialogen stundvis är rätt underhållande och estetiken är internetvänlig. Precis som Vultures Bilge Ebiri påpekar är det uppenbart att Elizabeth Banks haft som målsättning att skapa en film som blir kultförklarad. Synd att man inte riktigt kan avsiktligen göra en kultklassiker.
Det som jag egentligen tänkte skriva om den här gången är mem och populärkulturellt innehåll som skapats med en förhoppning om att bli ett viralt mem. Enligt medie- och kommunikationsforskaren Anastasia Denisova är mem starkt kopplade till logiken och takten av olika nätverk och sociala medier. Utöver det hör mem ihop med hur samhället uttrycker sig själv och på vilket sätt vi uppfattar vårt samhälle. Memen behöver sociala medier för att existera (spridas) och memetiskt innehåll har blivit en väsentlig del av sociala medier.
I sin forskning har mediepsykologen Anne Leiser kommit fram till att det finns tre huvudsakliga motiv för att använda (konsumera, producera, dela) mem. Mem är ett sätt för självuttryck, en form av social identitet men också underhållning. Visserligen anser en del forskare att mem inte nödvändigtvis behöver vara underhållande eller roliga. Dessutom kan mem också användas i ett strategiskt syfte till exempel i opinionsbildning eller hybridkrigföring.
Enligt Leiser är mem ett sätt att ta del av internetkultur och med hjälp av mem sysslar vi med en sorts kollektivt förhandlande om vilka kulturella element som vår digitala sociala värld består av. Mem har blivit ett sätt för många att uttrycka åsikter, värderingar och känslotillstånd. Här skulle jag dra paralleller till Jenny Sundéns och Susanna Paasonens forskning i feministisk humor och konceptet affektiv homofili. På samma sätt som Sundén och Paasonen argumenterar att feministisk humor kan skapa en varm känsla av gemenskap bland likasinnade personer tänker jag att mem är ett sätt att signalera tillhörighet i en grupp och förstärka känslan av samhörighet i ett socialt sammanhang.
Deltagarna i en av Leisers studier betraktade mem som en sorts kulturella referenser eftersom memetiskt innehåll ofta består av element som härstammar från populärkulturen – intertextualitet och remixar är väsentliga delar av memkulturen. Medie- och journalistikforskarna Chris Peters och Stuart Allan menar i sin tur att i princip alla händelser som har någon slags nyhetsvärde också har en potential att bli mem. Mem behöver med andra ord inte nödvändigtvis hänvisa till populärkultur, också olika nyhetshändelser och aktualiteter kan bli mem. Jag tycker det här har kommit ganska tydligt fram i mina årskrönikor. Det finns också forskning som tyder på att yngre publiker inte just alls läser traditionella nyheter men håller sig ajour om aktualiteter bland annat via memkonton som uppdateras flitigt.
Ett framgångsrikt mem måste kännas trovärdigt och autentiskt, ett krystat eller konstgjort mem kommer inte att spridas eller bli en viral hit. Michael Bloombergs försök att bli Demokraternas presidentkandidat 2020 är ett bra exempel i det här sammanhanget. Som en del av sin kampanjstrategi anlitade han ett antal kända memkonton för att nå ut till yngre väljare. Bloomberg avbröt sin kampanj i ett rätt så tidigt skede på grund av ett lågt väljarstöd, varken Shitheadsteve eller FuckJerry kunde göra honom populär bland kidsen …
Jag är inte särskilt insatt i amerikansk fotboll och lärde mig först nyligen att artisterna som uppträder under Super Bowl får betalt i form av synlighet, de får alltså inga pengar för halvtidsshowen. En som framgångsrikt utnyttjat uppmärksamheten är förstås Rihanna. Mellan lördagen före och måndagen efter årets Super Bowl ökade strömningen av hennes musik med 211 procent. Bara i USA ökade hennes popularitet på Spotify med 640 procent. Rihannas kläd- och sminkmärken släppte specialkollektioner i samband med Super Bowl, båda har givetvis sålt slut. För att inte tala om den uppenbara produktplaceringen av hennes puderdosa i själva uppträdandet. (Fenty Beautys Googlesökningar ökade med 833 procent genast efter halvtidsshowen och uppskattningsvis fick sminkmärket “gratis” mediesynlighet för 5,6 miljoner dollar.)
Jag är rätt övertygad om att årets halvtidsshow (liksom många tidigare halvtidsshower också) var avsedd att generera så mycket memetiskt material som möjligt och till skillnad från Cocaine Bear lyckades Rihanna utmärkt. Visst finns det en del mem om Cocaine Bear, men det urval som jag studerat för det här inlägget innehöll inte material från själva filmen. Jag skulle också våga påstå att mem om filmen inte uppnått jättestora virala framgångar, åtminstone inte i skrivande stund. Sen är det förstås en annan femma vad man tycker om att utnyttja internetkultur för kommersiella syften. Särskilt då mem på många sätt är en form av motkultur och en motreaktion till kommersialism.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jonathan Haidt är socialpsykolog och professor i etiskt ledarskap vid New York University. Han är en av de mest kända och högljudda kritikerna av sociala medier och jag har länkat till hans texter vid upprepade tillfällen. Min goda vän tipsade mig om Haidts Substack After Babel och en text som handlar om sambandet mellan användningen av sociala medier och psykiskt illamående bland unga flickor. Rekommenderar starkt, texten är väldigt välskriven och detaljerad.
* Keith Gessens essä i The New Yorker om Ryssland ett år efter invasionen av Ukraina är läsvärd, som alltid.
* Jag hoppas att alla som bara har möjlighet till det ser iranska Jafar Panahis film No Bears (länk till trailern). Den här metafilmen är kanske aningen svår att greppa (eller så var jag bara för trött när jag såg filmen) och det skulle eventuellt ha varit bra om jag hade känt till regissörens tidigare filmografi. Hur som helst vågar Panahi, som bland annat suttit i husarrest, dömts till fängelse och belagts med yrkesförbud, göra en film som är humoristisk, djupt tragisk och farlig. Innan filmvisningen ordnade Hagabion en liten manifestation för att uttrycka solidaritet med iranier och den pågående revolutionen. För att sammanfatta: No Bears är en fin och viktig film, rekommenderar den varmt.
* Medan jag skriver det här pågår rösträkningen fortfarande och resultatet i presidentvalet i Nigeria står ännu oklart. Ore Ogunbiyis text i The Economist beskriver orsakerna till den massiva utvandringen från landet.
* Var tionde person som dör i Sverige skickas direkt från bårhus till krematorium. Det ordnas alltså ingen begravning eller minnesceremoni för de här människorna. Jag blev rätt chockad av Malin Claussons reportage i tidningen Faktum.
* Zoe Hu har skrivit den överlägset bästa analysen av fenomenet tradlife i Dissent Magazine. Hu menar att tradlife egentligen bygger på agorafobi och en verklighetsfrånvänd uppfattning av världen. När samhället känns skrämmande (till exempel på grund av främmande män eller en folkhälsorisk som covidpandemin) är det tryggare att stanna hemma och vara sin make till lags.
* Det är oklart för mig hur den här förändringen kommer att påverka Norden men Angela Watercutter förutser i Wired att HBO så småningom kommer att påminna mer och mer om Netflix. Strömningstjänsten ska nämligen slås ihop med Discovery+ och då kommer bland annat reality och annat skräp att ta mera plats i den nya tjänsten. Det här innebär i princip slutet av den långa perioden då HBO varit en synonym för prestige-tv.
* Jag älskar Sarah Lees bakom kulisserna-bilder från årets Baftagala.
* Med allra största sannolikhet kommer jag aldrig att gifta mig men Ann Binlots text i WSJ om alternativ till en traditionell brudklänning (kostym!) var riktigt kul.
* Frances Maos reportage för BBC om Singapore och raves var intressant läsning.
* Jag gillade Arthur Brooks text i The Atlantic om kaffe nästan lika mycket som jag gillar mitt morgonkaffe.
* Avslutningsvis Find The Duck Game.