111
I veckan snackade jag kort med en kollega som är insatt i olika ursprungsfolk och kom att tänka på buen vivir eller sumak kawsay. Det handlar om en politisk och kulturell rörelse eller världsuppfattning som härstammar hos olika ursprungsfolk i Ecuador och Bolivia. Uttrycket går inte riktigt att översätta direkt men innebörden är något i stil med att leva på ett ymnigt, vackert och harmoniskt sätt.
Buen vivir går ut på att värna om det gemensamma, leva på ett ekologiskt välbalanserat och kulturellt finkänsligt sätt. Man kunde alltså tolkas rörelsen som en motpol till hyperindividualistisk marknadsekonomi, kapitalism och antropocentrism. Världsåskådningen har fått ett så starkt genomslag i Ecuador att sedan 2008 har man skrivit in inslag av den i grundlagen. 2009 gjorde Bolivia likadant.
Den uruguayanska biologen och författaren Eduardo Gudynas betraktas som en av de främsta forskarna av buen vivir. I den här väldigt läsvärda texten i The Guardian förklarar han att ett sätt att tillämpa buen vivir är att prissätta varor och tjänster så att konsumenterna betalar det verkliga priset. Priset på varorna i butiken borde med andra ord täcka alla kostnader som uppstår under produktionsprocessen och dessutom beakta de effekter som leveranskedjan har på samhället och miljön.
Som jag nämnde i förra veckans brev jobbar jag med ett lite större projekt. Under projektets gång har jag börjat känna ett starkt obehag för den överflödiga och fullständigt onödiga konsumtionen som många av oss gör sig skyldiga till. Jag har upprepade gånger nämnt att jag tycker det är hyckleri att lägga skulden för klimatkrisen på enskilda individer – situationen kräver åtgärder på både system- och individnivå. Därför tilltalar buen vivir mig så starkt just nu.
Jag kom också att tänka på något författaren och klimataktivisten Riikka Suominen sa sommaren 2020 när jag intervjuade henne. Hon menar att vi skulle konsumera mindre onödigt skit om vi var nöjdare med våra olika människorelationer. I all sin enkelhet anser Suominen att vi borde värna och kultivera vänskapsrelationer i stället för att fylla våra hem med varor som vi inte alls behöver. När jag tänker efter så känns det här avlägset som en tolkning av buen vivir.
Det finns också två andra väsentliga punkter i buen vivir som attraherar mig särskilt mycket: fokus på små aktörer och att uppskatta kunskap. Till exempel jordbruk och djurhållning borde enligt buen vivir skötas av många små jordbrukare i stället för ett fåtal stora industriella aktörer. Filosofen Javier Lajo har i sin tur definierat fem pelare som utgör grunden för sumak kawsay och den första av dem är att det inte finns något liv utan kunskap eller visdom. Det här kan jag verkligen hålla med om.
Men nu vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet.
Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* New York Magazine beskriver Sam Altman som vår tids Oppenheimer. Oberoende av vad du tycker om Altman rekommenderar jag varmt Elizabeth Weils personporträtt.
* Jag är så glad att jag läste den här artikeln i WSJ (gåvolänk). Den är skriven av Nidhi Subbaraman och handlar om ett gäng forskare som granskar vetenskapliga artiklar publicerade i diverse akademiska tidskrifter. Nej, den här gången handlar det inte om referentgranskning, utan en sorts detektivarbete där frivilliga sakkunniga avslöjar feltolkningar och vårdslöshet.
The hunt for misleading studies is more than academic. Flawed social-science research can lead to faulty corporate decisions about consumer behavior or misguided government rules and policies. Errant medical research risks harm to patients. Researchers in all fields can waste years and millions of dollars in grants trying to advance what turn out to be fraudulent findings.
* Depression gör människor negativt inställda till sig själv, andra människor och världen överlag. Tobias Kube forskar i psykologi och bestämde sig för att reda ut om det är svårare för deprimerade människor att ta till sig positiv information. Intressant text på Aeon.
* Slate har sammanställt en lista över alla tiders bästa enskilda avsnitt av olika tv-serier. Här finns många riktigt, riktigt bra kandidater. Jag kan tänka mig att den här fungerar väldigt bra som ett diskussionsämne under en middag. Jenny G. Zhang frågade också ett antal kända manusskribenter och showrunners om deras favoriter.
* Jenny Jägerhorn är inte enbart en kul typ utan också en skicklig kulturjournalist. Jag tyckte hennes senaste text på Svenska Yle var fascinerande och viktig. Den handlar om finansiering av konst och kultur. Många väldigt relevanta vinklar i den här texten!
* “Alla besvikelser sedan studenten ska kanaliseras till ilska – och det är Dyson-dammsugaren som är offret.” Så skriver Joel Arvidsson i sin text i Göteborgs-Posten om rage rooms. (Nej, han slog förstås inte sönder en funktionsduglig dammsugare.) Jag är rätt övertygad om att jag skulle regelbundet behöva besöka ett sådant rum. Inte det minsta överraskande att det är kvinnor som dominerar kundbasen.
* Jag började nyligen lyssna på podden If Books Could Kill. Upplägget är enkelt. Journalisten Michael Hobbes och juristen Peter Shamshiri dissekerar dåliga böcker som säljs på flygplatser. Varm rekommendation!
* Den här får fungera som veckans fotorep. Om du någonsin drömt om att bo i ett hus ritat av Le Corbusier eller Hans Scharoun kan du nu göra det.
* Veckans opinionstext är förstås Lyra Ekström Lindbäcks replik till Rasmus Landströms kritikmanifest.
* AI och neurovetenskap kan hjälpa utveckla parfymer.
* Kvinnor vill fortsättningsvis ha kläder med ordentliga fickor.
* Klicka här om du vill jämföra hur tangentbordet ser ut i olika länder.
* Tydligen finns det (kanske) ett samband mellan ökad chokladkonsumtion och att vinna ett Nobelpris. (Obs! Den här är från 2014.)
* Avslutningsvis Spend Bill Gates’ Money.
Medan jag skrev det här nyhetsbrevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.