109
Medan jag är upptagen med att läsa Walter Isaacsons bok om Elon Musk (inte för att jag är så väldigt intresserad av själva innehållet utan för att jag lovat recensera den) återpublicerar jag en smått redigerad version av ett gammalt nyhetsbrev. Den här texten har ursprungligen publicerats i november 2021.
Journalistyrket är en central del av min identitet och jag verkligen älskar att vara journalist. Tyvärr känner jag ändå ganska ofta att jobbet inte riktigt älskar mig lika mycket. Kanske det är studierna, kanske det är faktumet att jag inte jobbar på en redaktion just nu men jag har börjat betrakta journalistiken på ett annorlunda sätt än förut.
Jag har också lyssnat på veckans avsnitt av podden Offline där Jon Favreau diskuterar med journalisten Peter Hamby men framför allt har jag läst medieforskaren Caitlin Petres nyligen utgivna bok All The News That’s Fit To Click om journalistik och analyskverktyg. Jag rekommenderar boken för alla, men särskilt deskreportrar som jobbar med verktyg som Chartbeat (jämför med heartbeat) och Linkpulse (ni fattar). Och stort tack till Stefanie Sirén-Heikel som tipsade om boken.
All The News That’s Fit to Click bygger på etnografiska studier som Petre gjort mellan 2011 och 2015 på NYTimes, Gawker och analysföretaget Chartbeat. Tyvärr är den bilden som Petre målar upp om journalistyrkets framtid inte särdeles vacker. Viktigt att komma ihåg att det nordiska medielandskapet ser annorlunda ut än det nordamerikanska, men många av Petres fynd får mig att ifrågasätta om jag faktiskt vill jobba som journalist. (Å andra sidan har inget annat jobb någonsin gett mig sådana kicks som journalistiken.)
Under fjolåret överskred antalet digitala tidningsprenumerationer i Sverige för första gången antalet pappersprenumerationer, vilket är jättefint. Men det är också här skon klämmer. Konkurrensen är hård i det oändliga informationsflödet, det är svårt att tjäna pengar på grund av den annorlunda vinstlogiken och tyvärr tecknar läsare inte digitala prenumerationer i samma takt som de säger upp sina pappersprenumerationer.
För att få en bättre förståelse av läsarbeteendet på webben och kunna optimera innehållet utnyttjar de flesta redaktioner olika analysverktyg. Petre lyfter fram flera problem som kan uppstå då en redaktion är alltför beroende av analysverktyg eller alternativt inte förstår hur siffrorna ska tolkas.
Det finns aspekter inom journalistiken som är svåra att kvantifiera och mäta. Med hjälp av avancerade analysverktyg kan man räkna sidvisningar och lära sig en hel del (till och med skrämmande mycket) om läsarnas beteende och konsumtionsvanor. Men att mäta en artikels journalistiska eller samhälleliga värde är betydligt svårare. Jag skulle också vilja påstå att värdet på en journalistisk artikel dessutom är annorlunda inom minoritetsmedier. Även om det existerar privatägda medieföretag i Svenskfinland skulle jag ändå hävda att en rätt stor del av det som exempelvis HBL publicerar kan betraktas uppfylla ett slags public serviceuppdrag. Inte nödvändigtvis ekonomiskt så väldigt lukrativt men desto viktigare ur ett demokratiperspektiv.
Petre menar att många redaktioner uppfattar data och analytik som en motsvarande råvara som olja. Om man förädlar och raffinerar den på rätt sätt kan man skapa otroligt mervärde. Men problemet är att den råvara som analysverktygen samlar in inte nödvändigtvis är särskilt högklassig och den som förädlar datan måste verkligen veta vad hen håller på med.
Den moderna mediemarknaden kräver att nyhetschefer och reportrar har en stark nyhetsnäsa och är verkligen på hugget. De som analyserar läsarbeteende måste i sin tur ha en väldigt djup insikt i hur verktygen fungerar och hur datan ska tolkas. Det är inte heller riktigt vettigt att förvänta sig att problemen som medieorganisationerna kämpar med kunde lösas enbart med hjälp av analysverktyg då verkygen inte orsakat problemen med sjunkande upplagor och krympande annonsintäkter.
Medan medieorganisationer tidigare konkurrerat med varandra kan en alltför stark tro på analytikens magiska egenskaper leda till ökad konkurrens inom medieorganisationen. Att enbart stirra på antalet sidvisningar innebär dessutom ofta att kvalitetsmässigt väldigt olika artiklar ställs mot varandra: en kort notis som skrivits på några minuter konkurrerar om samma läsare som ett långt fördjupande reportage som krävt flera veckors arbetsinsatser av en skribent.
Personlig anekdot: min alla tiders mest lästa artikel på HBL handlar om en muminmugg, skrevs på cirka tre kvart och dessutom delvis medan jag åkte metro till redaktionen. Jag tror inte att artikeln förstärkt demokratin eller bidragit med något egentligt mervärde men under några månaders tid 2018 var den årets mest lästa artikel på hbl.fi.
Om redaktionens främsta (eller enda) målsättning är att samla in så många sidvisningar som möjligt finns också en överhängande risk för obegripliga klickrubriker och innehållsmässigt mindre relevanta artiklar, alltså sämre journalistik helt enkelt. Men eftersom det fortfarande existerar ett flertal medieorganisationer som producerar väldigt högklassig och läsvärd journalistik – och vissa av dem går till och med på vinst – så vill jag (åtminstone ännu) tro att det fortsättningsvis finns en efterfrågan för journalistik och att det är möjligt för medieorganisationer att framgångsrikt navigera i det digitala medielandskapet.
Fondfinansierade The Guardian kan betraktas som ett hoppingivande exempel. Tack vare läsarnas gräsrotsfinansiering gjorde tidningen 2018 för första gången vinst 2018. Dagens Nyheter och Helsingin Sanomat är nordiska exempel på dagstidningar som lyckats locka digitala prenumeranter.
Så som jag ser på journalistiken finns det inte riktigt några andra lösningar än att verkligen satsa på innehållet och göra så unik och intressant journalistik att läsarna är redo att betala för det. Kanske jag är elitist och framför allt idealist men jag anser att en nyhetsorganisation inte ska ge läsarna det de gärna klickar på (kändisskvaller, söta djur, känsloväckande opinionstexter som egentligen bara är provokationer) utan ge dem sådant innehåll som de kanske inte ens visste att de ville ha.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Polykris har visst blivit lite av en buzzword. Tycka vad man vill om WEF, som tidigare i år deklarerade att mänskligheten befinner sig nära en, men om vi tar i beaktande alla kriser och katastrofer som pågår i världen just nu känns polykris onekligen som ett ganska beskrivande ord. Jag gillade väldigt, väldigt mycket Ville Lähdes text på Aeon som på ett mycket fint sätt nyanserar det hela. Stark rekommendation!
* Häromdagen konstaterade jag och en kompis att vi inom den närmaste framtiden kommer att kritiskt utvärdera våra uppfattningar av familjer en masse. Vem betraktar vi som våra familjemedlemmar? Vem ska vi åldras med om allt färre av oss har en partner eller barn? Nyligen hade The Guardian en alldeles underbar text skriven av Anita Chaudhuri. Den handlar om 26 brittiska kvinnor som skapat ett separatistiskt boendearrangemang för sig själva.
* Om 20–40 procent av de röstberättigade i ett land föredrar högerpopulistiska/högerextrema/fascistiska partier är det uppenbart att traditionella politiska partier misslyckats i sin viktigaste uppgift, alltså att representera folket. För mediernas del gäller det att hitta ett sätt att rapportera om extremhögern som inte bidrar till att stödet för de här partierna växer ytterligare. Sunkig text i The Economist om den nya vågen av högerextremism som drar över Europa.
* Veckans opinionstext hittas i Göteborgs-Posten. Laura Ingemarsson vill inte leva i en värld där det är girl power att vara puckad. Samtidigt som jag absolut respekterar trenden att framhäva femininitet och omfamna bimboestetik är det sjukt att hävda att det ligger någon sorts subversiv kraft i att låtsas vara helt jävla dum i huvudet.
* Veckans fotorep hittas i Le Monde och handlar förstås om protesterna som bröt ut runtom i världen efter mordet på Jina Mahsa Amini.
* Intresserad av en riktigt bra svenskspråkig podd om finländsk inrikespolitik? Look no further, Svenska Yles Politiken (ja, SvD har också en väldigt bra podd med samma namn) hittas förstås på Arenan. Nytt avsnitt på typ 25 minuter en gång i veckan. Rekommenderar också att följa Marianne Sundholm på Instagram. Snabba analyser av dagsaktuella nyheter, journalistjobbet bakom kulisserna, trädgård, stickning och ibland mikrobryggeriöl.
* En av årets absoluta höjdpunkter, Helsingfors internationella filmfestival Kärlek & anarki, pågår ännu i en vecka. Själv köpte jag 5 biljetter för 55 euro och det kändes som ett riktigt kap jämfört med de ”vanliga” biljettpriserna på biograferna. Rekommenderar varmt! Kanske vi ses på nån av visningarna?
* Det går väldigt bra för skomärket Birkenstock, som förbereder sig för börsnotering. Text i NYTimes, gåvolänk.
* Årets Ig Nobel-priser har delats ut. Bland vinnarna finns också en finländare vars team studerat fenomenet jamais vu, alltså motsatsen till déjà vu.
* Testade häromdagen Yotam Ottolenghis recept på grillade vindruvor och burrata. Så otroligt gott! Tänker mig att en riktigt krämig cashewost skulle passa perfekt i en vegansk version.
* Avslutningsvis Stellarium.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.